Att skratta ihjäl sig
Ett gott skratt förlänger livet, javisst, men man får akta sig så man inte skrattar ihjäl sig. Det skulle på riktigt kunna hända faktiskt.
Jag skrattar ganska ofta och rätt mycket skulle jag vilja påstå, inget konstigt med det. Men så kommer det sådana där dagar lite nu och då när jag på riktigt håller på att skratta ihjäl mig. Det är som att min hjärna liksom inte orkar tänka på massa tråkiga grejer utan bara har en tanke och det är hysteriskt skratt.
Den sorten som gör att tårarna bara rinner, att det känns som att man får feber och då man skrattar så att man helt och fullt inte får luft. Å det slutar nästan alltid på ett sätt, på golvet asgarvandes, med magmusklerna krampandes och tårar som man inte riktigt vet om dom är från skratt eller om dom är från smärtan från de stackars utskrattade magmusklerna.
Fast det är befriande också. Kul har man ju under tiden också. Så länge man åtminstone kan bryta i ett par minuter så att man får lite luft.
Ungefär såhär känner man sig efteråt, slutkörd.