Karma is a bitch
Jag säger då det, här sitter jag och gör mig lite lustig och slänger mig med citat som att ja "you can't have sunshine without a little rain" på tal om vädret som såg allt annat än lovande ut, cirka en kvart senare regnar det för fulla muggar utanför mitt eget fönster och jag får inse att det måste vara karma eller nått. Jag har nämligen hela morgonen dragit mig för att ta gå ut och ta tag i hästarna. Tänkte rida hela bunten plus att jag ska slänga om hagarna när dom väl är nere i stallet.
Men jag räknar kallt med att det bara är skurar, och för att se på det från den ljusa sidan så är det ju bättre ridväder om det inte är så varmt.
Igår eftermiddag åkte jag en sväng till ljuva svappis å hälsade på smålänningen lite och när hon börjat jobba drog jag vidare tll Kiiiiruna och hämtade upp min vapendragare fröken Blom för att ge oss på bestigning av le laxberg. Loussavaara med andra ord, vi kom fram till att vi skulle promenixa uppför skidbacken där. Glada i hågen konstaterade vi, innan vi gick in på coop för lite prehandling, att det började ljusna i skyn. Det skulle vi aldrig gjort, lagom till att vi handlat klart och gick ut från butiken regnade det #karma.
Hårda som vi är åkte vi mot backen i alla fall och möttes av en hel drös med bilar och folk, det visade sig vara filminspelning där. Vi struntade i allt det coola och började dra oss uppför backen, halvvägs kändes det som att det hela var en mycket dum ide, längst upp var vaderna ganska möra, men när vi stått och kikat lite på utsikten och jag konstaterade att jag lämnat kameran i bilen för det var ju så tråkigt väder när vi började, tog vi beslutet att gå ner och hämta den för att sedan gå upp igen.
Nervägen var om möjligt mer brant (kändes det som i alla fall) och där var det låren som fick sig ett workoutpass, men ner kom vi tillslut, utan att falla och rulla hela vägen. Andra svängen upp var lika jobbig som första, om inte värre och mitt i backen började åtminstone jag fundera på hur fan vi tänkte när vi gick en andra gång. Upp kom vi, utan att dö av utmattning, solen visade sig så när vi påbörjade den livsfarliga nedgången igen var vi förtuom möra nöjda och glada. Vem kan inte vara det med den här utsikten?
